Federicas

When everything semse lost. Im stuck and falling down,
You wil guide me home, Promise me you will stay with me. Never say never

Naomi har flyttat ner till Danmark nu och allt känns bara så tomt här hemma. Ida är nere på Gotland och även fast R and A fortfarande är kvar i Stockholm så knyter det sig i magen när jag tänker på att de snart också ska fara iväg. Det känns bara så konstigt att alla splittras, att alla ska ut och göra sina egna grejer. När jag var liten ville jag alltid vara äldre än vad jag egentligen var men nu ångrar jag mig. Nu önskar jag att jag tog vara på varje ögonblick jag hade, för nu är jag vuxen. Nu är jag ute i vuxenvärlden och det är bara att facea det, jag har inget annat val än att acceptera att människor nu på allvar har börjat jaga sina drömmar, det känns som om jag står kvar vid startlinjen och inte riktigt hänger med. Min dröm syns inte till, jag vet hur jag ska springa eller det största problemet är väl att jag inte ser drömmen.


Jag får mer och mer lust att flytta ifrån allt här jag med. Det känns som om det kanske skulle vara en bra idé att bara ta mitt pik and packi and just dra någonstans. Jag ska höra med Sandro vad han säger när han kommer hem, han kanske har lust att joina min idé, om Ida flyttar till London så kommer jag garanterat åka härifrån, vad ska jag göra här helt själv?


Jag orkar inte skriva mer, det finns ingenting roligt som händer, det finns inget ljust just nu. Imorgon ska jag ta med Kaya på en långpromenad, det ger mig en chans att tänka. Känner att jag behöver tänka just nu.

Jag tror inte riktigt jag har insett än att jag inte ska tillbaka till BRK, många blir supertajta precis innan det är dags att sluta men vi har varit såhär tajta i 2 år nu. Det känns så sorgligt att veta att vi aldrig mer kommer sitta i det där klassrummet, att vi aldrig mera kommer ha den gemenskapen vi har haft i så många år nu. Jag blir ledsen av tanken att vi inte längre kommer gruppskolka eller gruppfuska. Vi var alltid i grupp, vi var alltid j1,j2 och j3. Vi var alltid en gemenskap. Vi tillhörde något, något som jag verkligen kommer att sakna.


Nä nu ska jag inte sitta och deppa över det, istället ska jag försöka göra en inköpslista för imorgon bitti ska jag gå ett varv på stan, måste köpa en massa saker till portugal. Lite sommarklänningar behövs, samt ett par ballerinaskor. Råkade ju ta sönder mina på frans utspring. Sedan vid halv 2 ska jag möta upp Athra för lunch och efter det är det dags att träffa Clara. Mycket som behövs göra innan man åker, många förväl. Det är alltid den här stressen innan man ska åka någonstans man måste jämnt försöka hinna med att träffa alla.


Nä nu ska jag prata klart med min UNDERBARA Eric sedan ska jag försöka få lite skönhetssömn.

Puss